Related Paintings of unknow artist :. | Some Horses | Classical hunting fox, Equestrian and Beautiful Horses, 072. | joseph fouche fransk politiker och intrigmakare | Munnikenhof | Still life floral, all kinds of reality flowers oil painting 23 |
Related Artists:
Nono, Luigi
Italian, 1850-1918
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Richard Dadd
1817-1886 was an English painter of the Victorian era, noted for his depictions of fairies and other supernatural subjects, Orientalist scenes, and enigmatic genre scenes, rendered with obsessively minuscule detail. Most of the works for which he is best known were created while he was incarcerated in a psychiatric hospital. Dadd was born at Chatham, Medway in Kent, England, the son of a chemist. His aptitude for drawing was evident at an early age, leading to his admission to the Royal Academy of Arts at the age of 20. With William Powell Frith, Augustus Egg, Henry O'Neil and others, he founded The Clique, of which he was generally considered the leading talent. In July 1842, Sir Thomas Phillips, the former mayor of Newport, chose Dadd to accompany him as his draftsman on an expedition through Europe to Greece, Turkey, Palestine and finally Egypt. In November of that year they spent a gruelling two weeks in Palestine, passing from Jerusalem to Jordan and returning across the Engaddi wilderness. Toward the end of December, while travelling up the Nile by boat, Dadd underwent a dramatic personality change, becoming delusional and increasingly violent, and believing himself to be under the influence of the Egyptian god Osiris. His condition was initially thought to be sunstroke. On his return in the spring of 1843, he was diagnosed to be of unsound mind and was taken by his family to recuperate in the countryside village of Cobham, Kent. In August of that year, having become convinced that his father was the Devil in disguise, Dadd killed him with a knife and fled for France. En route to Paris Dadd attempted to kill another tourist with a razor, but was overpowered and was arrested by the police. Dadd confessed to the killing of his father and was returned to England, where he was committed to the criminal department of Bethlem psychiatric hospital (also known as Bedlam). Here and subsequently at the newly created Broadmoor, Dadd was cared for (and encouraged to continue painting) by the likes of Drs William Wood and Sir W. Charles Hood, in an enlightened manner. Which condition he suffered from is unclear, but it is usually understood to be a form of paranoid schizophrenia.He appears to have been genetically predisposed to mental illness; two of his siblings were similarly afflicted, while a third had "a private attendant" for unknown reasons.In the hospital he was allowed to continue to paint and it was here that many of his masterpieces were created, including his most celebrated painting, The Fairy Feller's Master-Stroke, which he worked on between 1855 and 1864. Also dating from the 1850s are the thirty-three watercolour drawings titled Sketches to Illustrate the Passions, which include Grief or Sorrow, Love, and Jealousy, as well as Agony-Raving Madness and Murder. Like most of his works these are executed on a small scale and feature protagonists whose eyes are fixed in a peculiar, unfocused stare.